Dagens blogg kommer bli väldigt personlig och känslosam. Min blogg använder jag som en dagbok och skriver för att ventilera. Det finns folk som kommer tycka att jag skriver om något för personligt men som alla som känner mig vet så är jag en öppen person och det är inte mycket som är tabu för mig.
I tisdags ( 24nov) vändes min värld upp och ner när jag tog ett graviditetstest och det vissade sig vara positivt. Tårarna började spruta och jag ringde till peter och berätta. Lyckan var total och jag ville skrika ut det till hela världen. Jag och Peter ringde våra mammor för att dela med oss av den underbara nyheten. Vi som har försökt så länge, jag hade börjat känna att jag inte bryr mig längre. Men nu vissade stickan ett +. Jag levde som på moln och delade gärna med mig av nyheten till alla.
Eftersom jag var i vecka 6 så visste jag att det fanns en risk för att något kunde då fel men det va inget jag hängde upp mig på för det händer ändå inte mig tänkte jag.
I söndags på jobb så fick jag en blödning och kände genast oro men googla de om blödning och det är fullt normalt i början av en grviditet. Under dagen så började jag blöda mer och mer och jag fick panik och kände att jag ville bara komma i från mitt jobb innan jag skulle bryta ihop.
Buss redan hem tog evigheter.
När dörren bakom mig stängdes så bröt jag i hop. Aldrig i hela mitt liv har jag haft så ont när jag har gråtit Det gjorde fruktansvärt ont i min själ. Smärtan var hemsk.Mitt hjärta vred sig i mitt bröst.
Jag ringde till sjukvårdsupplysningne för att få råd men dom sa bara att jag skulle avvakta. Eftersom jag inte hade ont så va det inget missfall.
Jag ringde super mamman Marika om råd och det va KK aukt som gälldetyckte hon. Mor min följde med mig eftersom Peter inte va hemma. På sjukhuset mötte Peter upp. I över 4timmar satt vi och väntade och väntade.
När vi väl fick träffa doktorn så kunde han inte se något under undersökningen och därför fick jag lämna ett blodprov för att mäta mina graviditetshormoner.
Igår fick jag lämna mitt andra prov för att mäta om mina hormoner hade ändrats.
Även om jag har varit fult inställd på ett missfall så har man ändå ett litet ljus som ge hopp.
Hela dagen har jag gått och väntat på samtalen fån KK om mina värden. Vargång telefonen ringde så gjorde det ont i magen. Det kändes som döden knacakde på dörren.
När samtalet väl kom så vissade det att mina värden hade sjunkit från 60 till 24 och det har varit ett missfall.
Tårarna kom ytterligare en gång. Som tur va så satt Peter brevid och fångade upp mig. Vi e väldigt glad över att vi har varandra.
Vi tänker ialla fall inge ge upp. Nu vet vi att vi KAN bli med barn och kämpa för det ska vi.
det är helt sjukt hur känslig jag är just nu. undertiden jag skev dett så har jag gråtit 3gånger.
Därförhar jag valt att stanna hemma från jobb denna veckan. Mitt känsloliv behöver vila upp sig.
Nu ska jag krammas lite med min man som e lite ledsen just nu.
Tack till alla som har ringer och försöker pigga upp mig med positivt. LOve U all
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar